Att väga mat är fan över gränsen

Förstår att ni, mina många läsare väntar otåligt på att jag ska skriva nya inlägg! Antar att ni loggar in flera gånger varje dag och blir besvikna att jag inte uppdaterat 8 gånger varje dag som Hanna Fridén gör. Förlåt: ( Gillar er jättemycket, mina två läsare eller hur många ni nu är!

Idag tittade jag på tv för första gången på länge. Zappade mellan "Du är vad du äter" och "Bröllopsform". Båda programmen handlar om människor som ska gå ner i vikt. Visst är det bra att byta chipsen mot baljväxter ibland, men man måste ju få unna sig chips och godis också, inte totalförbjuda som de gör i tv-programmen. De är så jävla strikta, de stackars satarna måste träna typ två pass om dagen, de måste dricka spirulinadrinkar flera gånger om dagen och de måste fucking VÄGA maten de äter för att räkna ut hur många kalorier den innehåller.

Enligt mig suger verkligen kaloriräkning, man fattar ju liksom själv att sallad innehåller färre kalorier än en gräddbakelse, sen kan man väl räkna ut kalorierna på en höft. Ingen, ingen mår bättre av att stå och väga varje måltid. Det är psykiskt påfrestande och besattheten kan lätt leda till en allvarlig ätstörning, som sen blir grymt svår att ta sig ur. Det visade sig tydligt i "Bröllopsform", där kvinnan började gråta när hon tvingades ta EN träningsfri dag eftersom tränaren såg att hon tränade alldeles för hårt och inte lyssnade på sin kropps signaler. Sedan hade hennes man varit gullig och lagat lunch till henne, ugnsbakad lax. Hon la upp en bit på tallriken och sa sedan, inför sina barn: Nej, den här biten är nog alldeles för stor, jag måste väga den. Hon la skiten på vågen och upptäckte att det var 30 gram för mycket, och därför tog hon bort ett minimalt hörn av laxen och la tillbaks i pannan. HERREGUD.

Enda gången man ska vara så noggrann med mat, tycker jag, det är när man ska lära personer med ätstörningar att äta igen. Då kan det vara bra att väga så att de inte tar för lite mat eftersom de ofta förlorat uppfattningen om hur en vanlig portion ska se ut. Jag själv har en väldig koll på allt som har med kost att göra. Jag kan massa kaloriantal utantill, jag vet allt om näringsinnehållet i produkter osv. Det är som ett specialintresse för mig (ja, ett sjukt sådant kanske). Men jag vet var gränsen går och jag äter mest nyttiga saker för att jag tycker det är godast och för att jag mår som bäst då. Man ska äta sånt man gillar som man blir glad av. Det är så himla tråkigt att folk blir så ledsna bara de råkar ha lite extra att ta av på kroppen. puss

Stress föder kreativitet

Jag har på sista tiden haft förjävla mycket att göra. Plugg och annat, men allra mest plugg. Jag suger på att ta stress i vanliga fall, jag brukar bli apatisk och skita i allt. Men nu har jag ju just funnit ett nytt lugn och en glädje i mig själv som jag inte känt förut. Något inom mig som säger "Du är bra, och allt kommer lösa sig". Jag har typ blivt frälst av mitt eget inre eller nåt annat flummigt.

Hur som helst så har den här perioden av stress gjort mig inspirerad och kreativ. Jag känner inte längre några tvång, bara en glöd. Jag har fått ett bättre självförtroende när det gäller mitt skrivande, och det känns som att jag har blivit bättre på att skriva. Det känns inte längre lika avlägset att jobba med text i framtiden, som författare eller skribent kanske. Jag har också lust att läsa, vilket jag inte har haft på säkert ett halvår. Det känns som lite mer av mig själv blommar ut för varje dag, och det är en helt sjuk känsla. Men underbar. Jag måste hålla det inom kontroll bara så jag inte blir narcissist: )

Just nu är jag inte så intresserad av just design, som är den utbildning jag går, men jag är inte ledsen för det utan istället glad för allt annat jag är bra på och intresserad av.

Love, Saga

I dag är jag ledsen och har egentligen ingen alls lust att blogga. Men jag känner samtidigt att det är jävligt dumt att censurera bort ledsenhet ifrån bloggen. Jag vill inte framstå som att jag är en perfekt och lycklig människa som det alltid går bra för i livet. För det är jag inte. Just nu går det lite dåligt, inte just för mig men för folk som står mig nära, och det smittar såklart av sig väldigt mycket på mitt humör också. Dessutom har jag fått veta saker som jag inte vet om jag ska berätta för andra eller inte. Dilemma.

Eftersom jag intee är på topp idag så är jag hemma denna lördagkväll, har ätit godis och chips och nu ska jag läsa Rocky. Känns rätt sjukt att jag bara supit en gång denhär veckan jämfört med 3-4, men det känns somm ett steg i väldigt rätt riktning: ) Hade tänkt plugga idag men jag tror inte jag är i rätt humör att göra något som jag hatar så mycket. Ikväll ska jag mysa. Igår däremot var en väldigt fin dag! Jag och B tittade på Astrid Lindgren-filmer hemma hos mig på dagen. Astrid Lindgen är en av de största idolerna i mitt liv, hennes böcker och filmer är stor lycka. Känslan av allt bra här i livet liksom. Ni förstår säkert, även om ni inte är fan av Astrid så finns det säkert någonting annat ni blir lyckliga av.

Vi hade även överraskningsfest för Agge i går inför hans Berlinvistelse. Så klart vemdigt att han åker, men det var väldigt mysigt att överraska honom. Vi var typ 15 pers som lurade honom: ) Tror han blev väldigt glad, och då har man fan lyckats lite, om man gör någon väldigt glad! Det är det som gör mig allra gladast, när jag får andra att bli glada. Men idag får gärna någon göra mig glad.

Puss.

Min slappa livsstil

Hela terminen har jag haft en väldigt slapp livsstil. Lektioner ett par dagar i veckan, annars inget speciellt. Först var det jobbigt, jag fick ångest eftersom det inte kändes som att jag gjorde något vettigt i livet alls (vilket jag gjorde men det blundade jag för). Men nu har jag just börjqat inse hur jävla fri jag är att göra exakt vad jag vill på min lediga tid, jag kan dra igång stora projekt, jag kan resa, jag kan skriva en bok, skaffa ett extrajobb, gå ut och festa, fika med kompisar, sy kläder, teckna, osv. Först NU har jag orken att inse det, och orken att göra sånt. Det är synd att jag var så låg innan att tiden bara försvann. Men sista veckorna har jag haft en massa små projekt och aktiviteter för mig, knappt en lugn stund.

Då tänker man väl att fan vad bra, nu kan Saga dra igång alla sin livsprojekt hon så länge drömt om. Fel, fel. Jag har inga drömmar alls, jag planerar inte så värst utan gör mer spontana saker. Det är jag nöjd med, jag får väl helt enkelt acceptera att jag inte är så bra på att följa planer, men att jag däremot är fullkomligt fantastisk på att vara spontan och följa mina känslor. Tyvärr så kommer jag inte ha mycket mer slappartid, då min praktik drar igång snart. Den kommer pågå i tre månader, 7 timmar om dagen. Inget att gnälla på egentligen, för jag älskar att jobba.

Men jag är himla glad för insikten att även jag klarar att ha mycket fritid. Jag har aldrig förut i mitt liv klarat att ha mycket fritid, så det känns väldigt befriande.

Armsmek

Är det så att alla har en egen "olycklig kärlek-ballad" ofta sjungen av en amerikansk man i ganska långt hår och lite skäggstubb, som vandrar på en strand? Idag hemma hos Erica spelade hon först sin som går typ: "I don't even have a car but I hope you will stay lalala". Efter det spelade jag en på skämt, eftersom jag inte gillar såna låtar (det är däremot en kompis favorit), den går ungefär: "Got my fingers burn, no when I'm thinking of tuching your hair lalala" och efter det spelade Bea ytterligare en sådan låt. Vad är grejen med dom låtarna? För mig är det inte ens musik, bara larv. Men jag ska inte dissa dem helt, är det så att någon blir hjälpt ur sin olycka av en sån låt är det ju toppen! Själv har jag Håkan för sånt.

Jag har ett band, och vi håller på att göra vår egen amerikanska kärleksballad. Den ska byggas upp som en vanlig sådan låt, men sedan ska man inse att det är en låt som handlar om en man som älskar sitt husdjur på ett..eh... på fel sätt. Vi ska även göra en "sjunga i duschen-låt" och en blues om att knyta skorna. Våran skiva blir rätt blandad hehe, när den nu blir gjord. Det är himla kul att jamma tillsammans i alla fall. Jag funderar på att börja med lite röstövningar som vi körde när jag gick i skolkören, känner att min röst har potential men att den behöver tränas upp en del.

En sak som väckte mina tankar idag är hur långt man kan gå med en vän utan att det går över en sexuell gräns? Nämligen har jag på senare tid, (läs en tid i celibat), börjat uppskatta att mysa med kompisar, kramas, klia varandra på ryggen osv. Och att smeka sådär sakta med naglarna mot underarmen. Det är ju himla mysigt och inget fel alls i själva handlinger. Men det är så oanständigt skönt. Det är fan så nära onani man kan komma utan att röra sitt könsorgan. Nästan bättre. Det känns liksom lite fel att ligga och klia/smeka varandra så, eftersom det är så skönt och liknar onani så mycket. Det är ju absolut bäst när nån annan gör det på en, men samtidigt känns det nästan som att man ber sin kompis om en sexuell tjänst. Jag tycker själv att det är helt okej att göra något så fint och mysigt för sina vänner, att ge massage, klia på ryggen eller smeka underarmen med sina naglar. Man vill ju ge sina vänner det bästa man kan ge! Däremot känns det lite konstigt att "ta emot". Vetefan vad jag tycker, mer än att det är fan bättre än både sex och choklad. Varför inte låta varandra njuta lite av livets goda? Så länge man behåller byxorna på liksom. Nästa steg blir kanske att nafsa varandra i öronen "eftersom det är så skönt"..och nästa?

Nej, jag är inte freaked out av detta, funderar bara. Idag avbröt vi "akten" faktiskt för det kändes för mycket som vi onanerade åt varandra. Måste jag skaffa en partner för att få njuta så igen, eller måste jag köpa en manshora?

Skär sig i handleden i solskenet för hon har redan sett Skärholmen

Här kommer ett inlägg utan bild, tråkigt va? Det beror på att jag varken har tid eller lust att tänka ut nån bra bild som skulle passa hit. Bloggeri är inte mitt yrke liksom.
Idag har varit en sån dag när jag borde blivit förföljd av någon paparazzifotograf hela dagen eftersom jag varit så jävla exemplarisk och jag vill fan att andra ska få veta det med. Men samtidigt vill jag inte ha nån jävla präktig blogg där jag bara berättar om vilket perfekt liv jag har. Roligare när man gör dåliga saker ju som andra kan hånskratta åt.

Så här får ni veta det enda misslyckade jag gjorde idag; Jag drog med mig stackars Agge ut i Skärholmen eftersom det skulle vara teater där med hela vår svenska-klass idag, Fem gånger gud. Tyvärr hade jag kollat fel på dag så vi åkte dit alldeles i onödan haha! Typiskt mig!

Eller inte. Jag är typiskt fucking bra för idag har jag skrivit två uppsatser i engelska samt läst en viktig text. Jag har promenerat i naturen i flera timmar. Jag gick förbi en brottplats och försökte sälja bilder till media. Jag hämtade ut min lön. Jag mötte flera kompisar. Jag planerade en storslagen grej som ni får veta om på lördag. Jag vågade äntligen kolla mitt saldo och insåg att det faktiskt inte var övertrasserat. Jag åt bra. Jag gick ut på krogen utan att själv dricka. Osv. Jag är fucking bäst och min bästhet tar mig ändå till Skärholmen och tillbaks!

Detta har de senaste veckorna blivit vardagsmat för mig. Varje gång jag vaknar efter en blöt festkväll så ser jag att mina armar är svullna och fulla med blåmärken. Jag ser ut som ett tsunamioffer. Det smärtar också. Är man lagd åt detektivhållet kan man kontrollera märkena, och komma fram till att det är bitmärken. Samtidigt, någon annanstans i stan, vaknar mina vänner upp i bakfylleångest med samma märken på sina kroppar.

Hörni, ska vi kanske sluta bita varandra på fyllan jämt? Det är faktiskt inte så kul, det ser fult ut och och gör himla ont. Jag vet att det är ett sätt att visa kärlek oss emellan, men vi kanske kan pussas istället, göra sugmärken eller så? Om vi nu är tvungna att märka varandra menar jag.

Jag är himla nöjd idag. Jag lyckades tjata med Agge hem till mig igår kväll. Riktigt desperat var jag. Ville inte sova ensam. Känns himla onödigt att sova ensam. Jag har vaga minnen av att jag betedde mig som ett psykko innan jag skulle somna, jag bara svamlade på och mitt humör gick verkligen upp och ner. Om inte han kände mig skulle han antagligen rädas. Men eftersom jag är himla snäll och söt plus att jag kan laga mat så står han ut med mig ändå, tror jag. Det bästa är dock att vi hela förmiddagen, typ 3-4 timmar låg och tittade på Sex And The City, Som han alltid har talat illa om. Men nu kunde han inte slita sig, han ville se avsnitt efter avsnitt. Vi såg typ 7 avsnitt. Tiden går så fort när man följer en serie! Nu har han till och med lovat att vi ska se Sex And The City- the movie på julafton<3

Sen vill jag berätta något än mer positvt. Jag har blivit lycklig. I flera veckors tid har jag endast varit lycklig. Bland annat har jag insett att det enda jag behöver för att vara lycklig, det ä någon som kliar mig på ryggen, plus choklad. De två sakerna tillsammans är mycket bättre än sex. Jag tycker inte om sex längre. Känns som en himla onödig handling när det finns heroin, choklad och ryggkli plus goda vänner och alkohol.

För att vara negativ så är jag orolig över mina alkoholvanor som börjar gå över styr. En del av mina vänner (läs typ alla) är ju alkoholister och jag dricker nästan i samma utsträckning som dem. Min fylleångest blir värre för varje dag och min en gång så välmående och sunda kropp börjar antagligen sönderfalla både inuti och utanpå. Visst är det kul nu med allt festande, men det kommer inte alls vara lik kul om några år. Alkohol är fan en stark drog och beroende är inte kul alls. Jag har även haft sönder ett fint vinglas här hemma och jag är himla nervös att mamma ska bli arg. Inte bara för glasets skull, utan för att jag jämt dricker. Rehab nästa. Eller så kanske jag behöver en man. Sist jag hade en man så söp jag inte så värst.